Solstrålning

 

Solstrålningen gör fotosyntesen möjlig. De gröna växterna kan bäst utnyttja i stort sett våglängderna för det synliga ljuset (ca 400–700 nm). Det här för växterna användbara ljuset går under benämningen PAR (photosynthetically active radiation). För PAR används i allmänhet enheten ljuskvantmol per yta och tidsenhet (µmol m ̄ ² s ̄ ¹). Fotosyntesen accelererar snabbt då ett svagt ljus blir starkare, men en ökad ljusintensitet gör inte fotosyntesen snabbare i all oändlighet.

En kraftig årstidsrytm orsakas av att jorden kretsar kring solen och av att jordens axel lutar i förhållande till kretsbanan. PAR-strålningen är som starkast i mitten av sommaren och som svagast i slutet av december, då den ljusa tiden är kort och strålningsintensiteten låg också under en molnfri dag.

Dygnsrytmen, som tydligast märks av hur solljuset förändras, orsakas av att jorden snurrar kring sin axel. Under en helt mulen eller helt molnfri dag är dygnsrytmen regelbunden, men vanligtvis minskar de moln som seglar på himlen för en stund det ljus som är tillgängligt för växterna. Fotosyntesens dygnsrytm följer starkt de ljusförändringar som följer av dygnsrytmen och molnens rörelser.

Aurinko

Solljus absorberas i blad och stammar medan det tränger ner mot skogens botten. Som en följd av det varierar ljusets intensitet inne i trädkronan. Ju längre in i trädkronen ett blad finns, desto större är sannolikheten att det ligger helt i skugga och desto osannolikare befinner det sig i direkt solljus.

 

 

PAR-strålningen mäts med en fotodiod känslig för våglängderna 400–700 nm, vilket motsvarar de viktigaste våglängderna för fotosyntesen.

Halvledare såsom fotodioder lider av fukt och höga temperaturer. Forskarna måste också beakta hur givaren placeras, eftersom det lätt blir fel i mätresultaten om den inte ligger vågrätt.